yoshisvarld.blogg.se

Igår var Affe på besök i Yoshis värld igen. Vilken glad kille jag hade då! De två har verkligen hittat varandra, det syns så tydligt på dem hur mycket de tycker om varandra. Det är riktigt härligt att se. ♥ Det kan man verkligen kalla bromance!

 

Yoshi har blivit ruskigt mycket bättre på att lyssna när Affe är med när vi är ute. Jag blir så stolt över min lilla kille! Nu är han juh ännu bara en valp och jag kan inte kräva alltför mycket av honom, men juh äldre han blir desto mer kommer jag att kräva av honom och det är nog också därför jag gillar vallhundar så mycket. De kan verkligen leva upp till de krav på lydnad jag har. Men för att få honom som jag vill ha honom krävs det juh framförallt en hel del av mig, för det är till största del mitt jobb att få honom dit. Hans personlighet, ras och så vidare spelar juh en viss roll, men det handlar framförallt om mig och det jobb jag gör som hans ägare. Men vi har redan så fin kontakt och relation och han är otroligt följsam, så jag ser inga problem alls att ta oss dit jag vill. Det handlar bara om tid, mognad (för hans del, vi har en del tid framför oss innan han har uppnått rätt mognad, hehe) och tålamod. Very well, det var en liten avstickare. Tillbaka till det egentliga ämnet: Affe. Han har blivit duktigare på att lyssna på mig när vi är utomhus med Affe, men inomhus lyssnar han desto sämre. Det är nästan som att han ska visa sig tuff inför "den stora killen" Affe, men jag tror snarare att det handlar om att han känner sig trygg hemma hos oss och då vågar han trotsa mig mer när det finns något så roligt som Affe att få leka med istället. Affe blir som en liten valp själv och har blivit det mer och mer för varje gång de umgås, så han är juh inte sen att hänga med på noterna. Är det inte den ena som drar igång den andra så är det den andra. Oftast när de leker ligger Affe ner och de ligger där med käftarna öppna och biter på varandra och ålar och rullar sig och allt vad de nu gör, men till slut blir Affe lite för "worked up" och börjar kuta och ska smyga på Yoshi. Och nu råkar det juh vara så att Affe är liiiite större än Yoshi och är liiiite osmidigare än Yoshi (även om han kan vara den smidigaste rottis jag någonsin träffat), så det dunkar och smäller i väggar och möbler. Då är det färdiglekt! Där är jag väldigt bestämd och igår ville ingen av dem lyssna så jag fick ryta till ordentligt, Affe var den första att ge sig men Yoshi VÄGRADE lyssna så jag fick ryta riktigt ordentligt och stackars Affe som redan hade lyssnat på mig blev så skamsen. Han tog verkligen åt sig av det jag fick säga till Yoshi. Han kom sedan till mig och ville typ lägga sig i min famn trots att han inte riktigt ryms och skulle blidka mig. Åh, såna stunder smälter man juh. Dumma Yoshi som fick Affe att bli så skamsen! Men då kan jag säga att Affe lyssnade DIREKT på minsta lilla sak jag sa resten av dagen. Jag kan lätt konstatera att Affe är betydligt mjukare än Yoshi, även om Yoshi också är en rätt mjuk kille.

 

Idag har varit en lugn dag. Matte är inte helt pigg, igen (!), så vi har mest tagit det chill. Jag ska prata med vårdcentralen imorgon eftersom jag har en så långdragen förkylning och personalen på Apoteket idag förklarade för mig att det kan vara på grund av min astma, så förhoppningsvis efter lite höjda doser på mina mediciner och eventuellt någon mer medicin, så kommer jag att vara fri den här jäkla förkylningen! Tanken har aldrig slagit mig att min astma kan göra mig mer sjuk när jag är sjuk, så det var tur att jag blev upplyst om det! Det känns inte som det mest ultimata att vara så här hängig när man har en liten valp hemma och dessutom ska orka plugga. Men Yoshi har varit rätt lugn ändå, det är på våra promenader man märker att han har lite spring i benen så nu ikväll fick han springa av sig ordentligt, men annars har han varit cool som en filbunke. Jag har tryckt in godisbitar i tjocksockarna jag har donerat till honom så att han har fått sysselsätta sig ett tag med att luska ut hur han ska få ut dem. Men som med allt annat så går det jäkligt fort, så han fick göra om det tre gånger.

 

Jag höll nästan på att glömma att berätta vad Yoshi gjorde igår! Herregud. Efter att Affe farit hem behövde jag och Laban storhandla inför veckan (vi har blivit så "vuxna" och "ansvarsfulla" att vi gör veckomatlistor) och det passade juh perfekt att ensamträna Yoshi då eftersom han alltid är så trött efter att Affe farit hem. Eftersom jag tidigare hade lessnat ur ordentligt på att Yoshi var i lådorna i hallen hela tiden (det räckte inte med att bara öppna sin låda med sina saker, han skulle öppna alla andra lådor och ta alla saker han inte får ha också, HELA TIDEN), hade jag satt för min brudkista och en kartong så att Yoshis väg till hallen var spärrad. Bara för att slippa säga "nej" hela tiden och springa och jaga honom. Detta var inte något jag ägnade någon tanke åt innan vi gick iväg och handlade. Yoshi har blivit jätteduktig på att lämnas ensam så jag var för en gångs skull inte det minsta orolig över att lämna honom ensam. Tji fick jag, säger jag bara. T .j . i . f . i . c . k . j . a . g . När vi kom hem och jag öppnade dörren tappade jag hakan. Jag tappade talförmågan och stod helt stilla helt tyst i vad som kändes som en evighet när jag fick se infernot Yoshi hade skapat i hallen. Jag tror att jag nästintill hamnade i chock. Det var nog tur, för min första tanke var juh "förbannade hundjävel", men det går inte att säga åt honom i efterhand och jag vill inte heller säga åt honom när han har varit ensam, just för att han inte ska få separationsångest. Men det jag stod och beskådade i min hall, det var resultatet av just separationsångest. Han hade dragit ut varenda låda i hallen och tömt den, tuggat sönder en mössa, dragit ut grejjerna som var i kartongen (som jag hade ställt för att blockera vägen till hallen) och tuggat sönder papprena som sakerna var inslagna i och tuggat sönder en del av min fina korg som jag har ståendes i hallen. Hela hallen var full av saker och det var pappersflisor, korgflisor, garnbitar och saker ÖVERALLT. Yoshi låg och flämtade vid dörren och viftade på svansen precis som han gör när jag har sagt åt honom och han skäms. Han visste att han hade gjort fel, men jag sa ingenting. Och det var nog jävligt tur, för jag var INTE glad! Efter att ha städat upp och fått återhämta mig lite från chocken jag fick när jag öppnade dörren, började jag fundera på hur han kunde gå från att vara så duktig på att lämnas ensam till att helt plötsligt få sådan separationsångest att han rivit ut och tuggat sönder i princip hela hallen?! Och jag tror faktiskt att jag har kommit på vad det var som var problemet. Jag hade juh blockerat vägen till hallen. Han ligger jämt i hallen vid dörren och väntar på mig när vi kommer hem. Han hade säkert till varje pris varit tvungen att ta sig ut till hallen när vi gick, så han hade kämpat för att ta sig förbi kartongen och i och med det hade han redan stressat upp sig ordentligt och resten är bara resultatet av att han stressade upp sig så mycket. Så obetänksamt av mig! Det var verkligen en miss från min sida. Jag hoppas bara att det inte har förstört alltför mycket av vår ensamträning, för den stress han kände under den tiden är juh säkert något han kommer att komma ihåg i framtiden. Annars skulle det inte ha sett ut som det gjorde i vår hall när vi kom hem. Den såg verkligen ut ungefär så där som man annars bara ser på film. Men vi får ta några steg tillbaka i vår ensamträning och fortsätter han visa tendenser till separationsångest får vi helt enkelt se till att jobba stenhårt på det. Åh, jag har så dåligt samvete över att det blev så där, för det är inte hans fel egentligen (även om jag blev riktigt förbannad sedan när jag väl vaknat ur mitt "frystillstånd"). Det är mitt fel och bara mitt att det blev så! Det är verkligen underbart med valpar ibland, eller hur? ;) Resten av kvällen var han typ ett steg bakom mig hela tiden. Matte fick inte lämna honom igen! Mitt lilla hjärta. ♥

 

Det kan kännas förjävligt att komma hem till ett sådant kaos och veta att det är min hund som har gjort det, men när man andats ut den där värsta ilskan som möter en och tänker till inser man varför min hund gör som han gör. Det är inte för att jävlas med mig. Det är inte för att det är roligt att riva ut hela hallen (även om han tycker det är roligt att riva ut lådorna annars). Det finns inte den minsta onda baktanke med det, utan det var ren och skär stress. Och att den stressen överhuvudtaget uppstod måste jag som ägare helt stå för, för det är mitt fel - inte hans. Det är aldrig hans fel. Gör om gör rätt, Mikaela! Annars är jag så noga med att plocka undan saker och eliminera minsta sak som kan stressa upp honom medan han ska ensamtränas, men jag reflekterade aldrig ens över att blockeringen av vägen till hallen skulle kunna skapa sådan stress hos honom. När jag tänker efter nu i efterhand känns det juh helt logiskt och jag känner mig dum som inte tänkte på det (jag har juh trots allt haft en hund med separationsångest tidigare och vet mycket väl hur det funkar), men ibland blir det fel och man missar saker. Hänt har hänt, det är ingenting jag ska gräva ner mig i nu. Det mår inte min hund bättre av. Vi får ta nya tag tillsammans och hoppas på att det kommer gå bra. Annars tar vi tag i det problemet tillsammans, som vi gör med allt annat, Yoshi och jag. ♥

 

Hundlivet är inte alltid en dans på rosor (speciellt inte valplivet), men den villkorslösa kärlek och lojalitet man får tillbaka väger upp allt med råge! Det finns ingenting bättre! //matte Mikaela